Jag tänkte berätta lite om min dyslexi, jag har inte så svår dyslexi utan en ganska enkel. Jag har aldrig stöt på problemet med att när man läser så flyter orden ihop som många med dyslexi har varit med om. Där emot hade jag lite svårare att lära mig att läsa och läsa med ett bra flyt. Jag kommer när jag hade börjat första klass och vi skulle gå och låna böcker, alla valde någon Lasse Maja bok och jag tog även en sådan bok eftersom jag inte ville att alla skulle se att jag läste lättare böcker än dom. Jag fattade inget om vad som stod i boken och jag kommer väl ihåg att en tjej i min klass sa till mig: "jag visste inte att du läste såna böcker". Som ni säkert förstod blev jag väldigt ledsen. När jag gick i första klass visste jag inte om att jag hade dyslexi utan det var när jag började fyran som jag fick reda på det.

 

Det jag har svårt med är språk, jag läser engelska och tyska i skolan och i engelskan har jag väldigt svårt med grammatik och lite problem med stavning. Jag har blivit mycket bättre på engelska och pratar som alla andra men mitt självförtroende när det gäller språk är inte så bra. Jag vill helst inte prata eftersom jag är rädd att säga fel eller göra bort mig. I tyskan har jag även problem med grammatik men här också formulera meningar eftersom det är så mycket att ha hänsyn med alla regler. 

 

Jag har nästan hela mitt liv varit rädd att berätta att jag har dyslexi. Jag har skämts över det och trodde att mina kompisar skulle se mig som en annan person om jag berättade för dom. Jag har alltid sett personer med dyslexi som en typ av "nörd" och ville inte kopplas ihop med den personen i mina tankar. Jag har varit rädd att akceprera det för mig själv.

 

Men nu i 9:an har jag berättat det för mina kompisar och slutat förneka det om de har frågat som jag gjorde förut. Jag tror det är viktigt att man berättar för alla har mycket förutfattade meningar om folk med dysexi. Även jag hade det och det är viktigt att man istället informerar alla om hur det är eftersom det är vanligare än vad man tror. När jag inte skämms över min dyslexi längre och berättat för mina kompisar mår jag mycket bättre, det har varit som en stor hemlighet jag burit runt på och kan istället vara mig själv nu.